Det snöar!
Imorse när jag åt frukost ser jag att det börjar snöa. Blir ett fint avslut på den här resan, den började med stekande sol och slutar med röda kinder och snö. Sista dagen i skolan igår och folk har börjat åka hem. Många kramar och många tårar. Det är en märklig känsla att säga adjö.
Tack för alla fina kommentarer. Vi ses hemma i Sverige.
God jul!
Tack för alla fina kommentarer. Vi ses hemma i Sverige.
God jul!
Lucia!
Jag säger bara en sak: Luciafirande i katedralen 11/12, Aix-en-provence.
Det var helt MAGISKT. Hela resan hit var värd att göra bara för att få vara med om det. Oförglömligt!
Det är något speciellt när man tränar, nöter och jobbar tillsammans för att sedan överträffa allas förväntningar - även våra egna. Minuterna innan vi skulle börja stod vi i sakristian, bland tavlor på gamla präster och gjorde en tyst raketen tillsammans för att sedan tända ljusen och skrida ut i kyrkan. Det var helt becksvart, man kunde bara ana fulla bänkrader och se pelarna som sträcker sig upp i valv. Akustiken i katderalen gjorde att tonerna bara flöt iväg och växte. Från att vi började gå in till att vi gick ut stod jag stundom med gnistrande ögon och sjöng för fullt för att sedan känna hur halsen snörptes ihop och ögonen tåras. Det var en sådan egendomlig känsla att stå i en katedral i Frankrike och få sjunga på svenska, få visa ett luciatåg för de som aldrig sett det förut. Det var speciellt att få stå tillsammans med nyfunna vänner som jag kommer sakna fruktansvärt mycket. När Linnea, Anja och Maja sjöng solo visste jag inte vart jag skulle ta vägen, det var så fint och jag blev så stolt över att få känna så talangfulla människor.
Från katedralen fortsatte vi ut genom porterna sjungandes hela vägen till borgmästarhuset. Vi gick längs smala gator med kullersten i våra vita klänningar och med ljus i handen. Folk stannade och tittade och undrade säkert vad vi var för någon religiös sekt. Det rök ur våra munnar när vi gick förbi butiksbiträden, folk på väg hem från jobbet och sopgubbar. Sedan fick vi glögg och pepparkakor på Hotel du Ville.
Det var helt MAGISKT. Hela resan hit var värd att göra bara för att få vara med om det. Oförglömligt!
Det är något speciellt när man tränar, nöter och jobbar tillsammans för att sedan överträffa allas förväntningar - även våra egna. Minuterna innan vi skulle börja stod vi i sakristian, bland tavlor på gamla präster och gjorde en tyst raketen tillsammans för att sedan tända ljusen och skrida ut i kyrkan. Det var helt becksvart, man kunde bara ana fulla bänkrader och se pelarna som sträcker sig upp i valv. Akustiken i katderalen gjorde att tonerna bara flöt iväg och växte. Från att vi började gå in till att vi gick ut stod jag stundom med gnistrande ögon och sjöng för fullt för att sedan känna hur halsen snörptes ihop och ögonen tåras. Det var en sådan egendomlig känsla att stå i en katedral i Frankrike och få sjunga på svenska, få visa ett luciatåg för de som aldrig sett det förut. Det var speciellt att få stå tillsammans med nyfunna vänner som jag kommer sakna fruktansvärt mycket. När Linnea, Anja och Maja sjöng solo visste jag inte vart jag skulle ta vägen, det var så fint och jag blev så stolt över att få känna så talangfulla människor.
Från katedralen fortsatte vi ut genom porterna sjungandes hela vägen till borgmästarhuset. Vi gick längs smala gator med kullersten i våra vita klänningar och med ljus i handen. Folk stannade och tittade och undrade säkert vad vi var för någon religiös sekt. Det rök ur våra munnar när vi gick förbi butiksbiträden, folk på väg hem från jobbet och sopgubbar. Sedan fick vi glögg och pepparkakor på Hotel du Ville.
Bildregn från den senaste veckan!
Uppe på toppen av Sainte Victoire!
Jag och Anna med berget i bakgrunden
(luta huvudet lite så blir det rätt)
Sista oljemålningen i ateljén
Ljus!
Bergsbestigning och Uno.
Ni ska bara veta hur glad jag blir för varje kommentar, varje brev. När man är hemifrån, långt ifrån Sverige, är det de små sakerna man saknar. Det vardagliga och rutinerna. Därför ler jag för mig sälv när jag får veta att mamma julstädar i spisrummet (jag kan känna doften av grönsåpan) och pappa räfsar löv (säkert efter mörkrets intrång, med strålkastarlampan på och med p1 i hörlurarna), allting prydligt nedskrivet i ett litet brev. Jag blir glad när Linnea skriver att Förslövs julmarknad inte var så "fyllig". Jag blir nästan rörd när jag tänker på alla eldsjälar i FIF-mössor som inte ger upp, trots att det finns de som istället väljer julmarknaden i södra Frankrike bara för att den är lite mer "chic".
Nåja, trots lite hemlängtan så har jag det förträffligt bra här. Inte det minsta sjuk för er som är oroliga. Dock har jag ont i benen eftersom jag vandrat i ca fem timmar idag. Gick upp på toppen av Sainte Victoire där det finns ett kapell och ett stort kors. Hade sällskap av Anna och hennes franska kompis, Heloise. Känns bra att ha pratat enbart franska hela dagen! Vägen upp till toppen var jobbig, brant uppför i drygt två timmar. Mina ben darrade och det som höll mitt humör uppe var tanken på picknicken när vi väl kommit till toppen. Det var många vandrare ute idag och alla säger bonjour till alla. De som är på väg neråt säger "Bon courage" till oss som kämpar i uppförbacke. Uppe på toppen är utsikten helt fantastisk. Såg berg bort i horisonten med snö på toppen.
Efter att ha bestigit berget följde jag och Anna med hem till Heloise morföräldrar. Det finns vissa hus och vissa människor man känner sig hemma med, så var det med dem. De var söta och rara, bjöd på kakor, clementiner och valnötter. Vi satt i vardagsrummet där det fanns stora rustika trämöbler, gamla böcker och små värmeljus. Vi pratade politik, språk och skola. Innan vi gick hem spelade vi ett parti Uno. En härlig dag!
Nåja, trots lite hemlängtan så har jag det förträffligt bra här. Inte det minsta sjuk för er som är oroliga. Dock har jag ont i benen eftersom jag vandrat i ca fem timmar idag. Gick upp på toppen av Sainte Victoire där det finns ett kapell och ett stort kors. Hade sällskap av Anna och hennes franska kompis, Heloise. Känns bra att ha pratat enbart franska hela dagen! Vägen upp till toppen var jobbig, brant uppför i drygt två timmar. Mina ben darrade och det som höll mitt humör uppe var tanken på picknicken när vi väl kommit till toppen. Det var många vandrare ute idag och alla säger bonjour till alla. De som är på väg neråt säger "Bon courage" till oss som kämpar i uppförbacke. Uppe på toppen är utsikten helt fantastisk. Såg berg bort i horisonten med snö på toppen.
Efter att ha bestigit berget följde jag och Anna med hem till Heloise morföräldrar. Det finns vissa hus och vissa människor man känner sig hemma med, så var det med dem. De var söta och rara, bjöd på kakor, clementiner och valnötter. Vi satt i vardagsrummet där det fanns stora rustika trämöbler, gamla böcker och små värmeljus. Vi pratade politik, språk och skola. Innan vi gick hem spelade vi ett parti Uno. En härlig dag!
